Har jobbat i stort sett hela dagen, förutom en timma då jag varit o socialiseringstränat med Kaili på stan och njöt av den sköna vårsolen. Idag har hon helt frångått tidigare dagars "drakattacker", fattar ingenting . . . .
Hon har varit det lilla ljuset o lyssnat på mig fullt ut. Vi hade flera hundmöten där hon var "lite" nyfiken men höll sig bredvid mig eller strax bakom o bara gnydde när vi passerade, behövde inte dra tillbaks henne en enda ggr. Likadant med människor, kollade kring men höll sig fint på "sin" kant. Förutom då jag stod o pratade med Håkans bror o Valle blev lite "närgången", då flög hon ut men jag sa bara till henne o så gick hon snällt tillbaks o satte sig på samma ställe, inte ett ljud, ingen korkodilattack, så ja, något har hänt.
Kanske är det så att sista dagarnas "kelstund" har gett resultat (vem vet Carina, kanske hon ser mina "bilder"). Hon kanske känner att hon är trygg i mina händer, är vad jag hoppas i alla fall. Men någon direkt järnkoll på matte i koppel, har hon inte. Däremot vid lösgående och det är ju toppen . . . .
Nej nu skall jag krypa ned i sängen och sedan blir det ytterliggare en tidig morgon med ett dagsverke in på småtimmarna. Blir det sol tänker jag i alla fall ta en paus mitt på dagen o bara njuta (solstolsläge på altanen, mmmmmm).
Kram o natta!!!!
. Blir så glad över Hans som är där, han
bjuder verkligen på sitt vetande o puschar en i rätt riktning. Han
påminner mig om vad jag skall tänka på för just nu går det mesta i
släntrian och jag är trött, trött o åter trött. Har ansett
Kaili vara ett "omöjligt" fall, fast i min värld finns inga sådana.
En spark i arslet på mig o så tar vi nya tag
. Så vi passivitetstränade med en Kaili som
bara ville fram o nosa o busa med allt o jag menar allt o alla. Vi
hjälpte dock ett par som tränade lydnad med sin hund, för vi var
värsta störande momentet o de va skitglada över hur duktig deras
hund hade blivit för det hade varit ett stort problem tidigare. Så
de bjöd vi på Kaili o jag, kul att kunna hjälpa till ju
. Kaili skötte sig finfint mellan varven o
när frustrationen blev för stor så gick hon till anfall på mig.
Eva-Lena skrattade o tjoade att de e ju bättre hon "tuggar" på mig
än lägger fokus på omgivningen, she got a point, men va inget jag
uppskattade
, inte just då i alla fall! Hon är inget
hopplöst fall hon är bara lite "för mycket", men utmaningar är till
för att lösas
.






Kommentarer